För över 4 000 år sedan visade sig Gud för Abraham i Mesopotamien och sade till honom: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra er till ett stort folk.” Abraham lydde Gud och kom till Kanaan där han levde med sin son Isak och sonsonen Jakob, som senare döptes om till ”Israel”.
Israel och hans tolv söner flydde till Egypten på grund av den stora hungersnöden i Kanaan, och där växte de till en mäktig nation. Egyptierna kände sig hotade av den kraftfulla nationen Israel som levde bland dem, så de förslavade dem och gjorde deras liv bittert med svår träldom. Efter 430 år i Egypten leddes de ut ur träldomen av Moses, korsade Röda havet och gick in i Arabien där de mottog Guds lagar på berget Sinai.
Den generation av israeliter som lämnade Egypten med Moses fick inte komma in i det förlovade landet på grund av sin bristande tro på Herren. De tvingades att vandra i öknen i 40 år tills en ny generation kunde resa sig, som litade på Herren och gick in i det förlovade landet med Joshua.
I omkring 400 år styrdes de tolv israeliska stammarna av domarna enligt Mose lag. När de bestämde sig för att ha en kung som alla andra nationer utsåg Gud Saul till konung och han regerade dem i 40 år, följt av kung David som regerade 40 år, och Davids son Salomo som också regerade i 40 år. Under Salomos regeringstid var Israels rike som mest ärorikt och det första templet byggdes, men eftersom Salomos hjärta vände sig bort från Herren under hans ålderdom berättade Gud för honom att tio av stammarna inte skulle styras av hans son.
Efter Salomos död delades Israels rike, och de tio stammarna i norr regerades av ett antal onda kungar som inte härstammade från David och Salomo. Detta norra kungarike behöll namnet Israel och så småningom blev Samarien dess huvudstad. Det mindre, södra kungariket blev känt som Juda, med Jerusalem som huvudstad, och regerades av ättlingar till David. Från och med Andra Kungaboken 16 kallades folket i södra kungariket ”judar" efter namnet Juda rike.
På grund av norra Israels ogudaktighet störtades och tillfångatogs de av assyrierna. Israeliterna som stannade kvar samsades med de hedniska nationerna som kom in och ockuperade landet. Dessa människor skulle komma att kallas samariter, och de tio stammarna i norra Israel skulle aldrig mer bli en och samma nation.
Det sydliga kungariket Juda skulle så småningom tas i fångenskap av Babylon som ett straff för att de tillbad andra gudar och templet kom att förstöras, men efter 70 år återvände judarna till Juda, byggde om templet i Jerusalem och fortsatte att styras av kungar som härstammade från David.
Vid tiden för Jesu födelse hade nationen Juda blivit känd som Judéen och stod under romerskt styre. Jesus Kristus och hans lärjungar predikade evangeliet i hela Judéen och sökte efter de förlorade fåren från Israels hus. Efter tre och ett halvt år förkastade judarna Jesus som sin Messias och övertygade den romerske landshövdingen att låta korsfästa honom. Tre dagar senare uppstod han från de döda och visade sig levande för sina lärjungar innan han intog sin plats till höger om Fadern i himlen.
Strax innan Jesus korsfästes förutspådde han att Jerusalems straff för att de avvisat honom skulle innebära att staden brändes, templet skulle förstördes, och judarna skulle föras bort i fångenskap inför alla folk. Denna profetia uppfylldes år 70 e.Kr. när den romerske kejsaren Titus erövrade Jerusalem. I över 1 800 år förblev judarna utspridda över alla nationer.
Men 1948 hände det omöjliga. Staten Israel grundades och judarna levde ännu en gång i det förlovade landet. Många kristna har proklamerat att detta är ett mirakel och en välsignelse från Gud, men var detta verkligen en Herrens välsignelse, eller fanns det mörkare krafter i arbete? I denna film finner du svaren.
